Det fanns två skäl till att den garvade mynthandlaren drog efter andan när han såg vad kunden lade upp på butiksdisken.
Den ena av gulddukaterna var så exklusiv att han kanske aldrig mer skulle få chansen att köpa en.
Men säljaren var heller inte vem som helst. Situationen blev därför laddad.
Det var som om en chef från Nationalmuseum hade kommit in med en Rembrandt under armen.

text Anders Johansson foto Björn Lindahl

Den stora härvan började nystas upp inifrån ett litet rum på Södermalm i Stockholm.
Auktionsfirman Philea skulle hålla en av sina återkommande auktioner och den här gången var det bland annat frimärken som skulle säljas.
I publiken fanns både nya och gamla kunder. En av dem var den i dessa kretsar högt ansedde museimannen från Kungliga Myntkabinettet. Förutom att han hade haft en högprofilerad chefsposition var han en av landets främsta på sitt område.
Han var dessutom känd för att samla privat – på frimärken. Här på auktionsfirman var han en stor stamkund sedan flera år.

På grund av de värden som hanteras finns övervakningskameror diskret monterade i lokalerna. Stölder är inte vanliga men det har skett vid några få tillfällen. Utan att de klarats upp.
Därför blev personalen dubbelt förvånad när de såg att det var just museimannen som helt ogenerat började plocka på sig frimärken vid visningen.
Att han stal framgick tydligt på skärmbilden men medan den överraskade personalen började diskutera hur de skulle gå till väga hann museimannen försvinna ut.
Christer Svensson, delägare i Philea, berättar att de anmälde händelsen direkt till polisen. Men utifrån filmen var det svårt att avgöra exakt vad han stulit. Var det ett frimärke eller flera? Det var inga bevis som höll.
I tider där mängder av så kallade vardagsbrott skrivs av utan åtgärd hade den här historien lika gärna kunnat sluta här.
Men polisens utredare kanske anade att de var något större på spåren. De ville hur som helst inte släppa det här ärendet. Eftersom museimannen var stamkund beslöt de sig för att rigga en fälla.

Nästkommande auktion skulle hållas några månader senare, den 8 maj, 2013.
Museimannen följde alltid samma rutiner. Han kom tidigt till visningarna och satte sig alltid vid samma bord, längst ner i ena hörnet. Där hade han ryggen mot väggen – och kunde ha full överblick över både personal och andra kunder inne i lokalen.
Ett perfekt och säkert ställe.
Den här dagen var inget undantag och poliserna hade nu till och med avsatt spanare som satt dolda vid museimannens hem.
– Vi fick direktrapport om när han lämnade sin bostad, berättar Christer Svensson.
Samtidigt hade andra poliser tagit plats runt om i auktionsfirmans lokaler.
– Två poliser fanns inne på mitt rum för att följa vad som hände via övervakningskamerorna.
Uppenbarligen hade museimannen aldrig tidigare lagt märke till en enda av de 16 kameror som diskret täcker i stort sett varenda kvadratmeter av visningsrummet. Precis bakom hans favoritplats fanns en av dem. Planen var att få honom att sätta sig där igen.
Snart dök han upp och spänningen steg. Den välklädde mannen hälsade artigt, satte sig till rätta och beställde fram det han ville titta på.

Högar med pärmar, nära ett 50-tal, bars fram och museimannen bläddrade i dem snabbt och vant. Blicken gick plötsligt omväxlande mellan frimärkena och omgivningen i lokalen. Sedan gick det bara några minuter innan han började plocka ur frimärken och smög ner dem i ena kavajfickan.
– Men titta, nu stjäl han, utbrast en av poliserna som följde allt på bildskärmen i rummet intill.
– När personalen vände ryggen till passade han på. Men han fick stjäla i fred så att bevisen kunde säkras, berättar Christer Svensson.
Under cirka en och en halv timme plockade mannen på sig frimärken ur ett 20-tal pärmar. När han lämnade lokalen kunde han gripas precis utanför. Han nekade först men insåg snart att det var lönlöst. Ena fickan var full av frimärken och stölden fanns på film.
Han delgavs misstanke om tre stölder och erkände samtliga, sammanlagt 92 frimärken.

Det hade inte rört sig om några värdefulla rariteter. Värdet hade legat på allt mellan några tio tior upp till ett par tusen. Sammanlagt värderades det stulna till 27 000 kronor.
I förhöret berättade museimannen att han samlade på frimärken i ungdomen. Sedan hade han gjort uppehåll fram till 2007, då han började igen. På fråga sa han att han hoppades att hans samling skulle vara värd cirka 500 000 kronor.
Frimärkena hade han köpt på auktion i Sverige, men även i London och New York.
Han berättade att han besökt Phileas auktioner 4-5 gånger per år sedan han började samla igen. Men han underströk att han bara stulit vid de tre tillfällen som han delgetts misstanke om.
Förhörsledaren undrade varför han stulit bara just de här tre gångerna. Museimannen svarade att han andra gånger kanske suttit illa till så att det inte varit möjligt att kunna stjäla obemärkt.
När han sedan ombads berätta om dagen då han greps sade han att han ”greps av någon form av kleptomani” under tiden han tittade i pärmarna.
– Jag kan inte förklara det närmare än att jag vill ta de frimärken jag tilltalas av, vilket jag i omgångar också gör.

Vid förhöret medgav han att han stulit ett 30-tal frimärken vid det sista besöket. Men han kunde inte redogöra för deras utseende eller ens vad de kunde tänkas vara värda. Han förklarade att det inte var värdet som avgjort om han skulle ta eller inte utan snarare att de tilltalade honom utseendemässigt på något sätt. Och om de var lättillgängliga. Han förklarade att han bara stulit frimärken som legat löst i pärmarna och inte varit fastsatta. Han sa också att han skulle ha råd att köpa dem lika gärna. Just de här märkena trodde han inte vara värda särskilt mycket med tanke på ålder och sällsynthet. Han mindes att några av dem var från afrikanska guldkusten och några från Tyskland.
Första stölden sa han hade skett i juni 2012. De märken han tog då, cirka 15, sorterade han in i sin egen samling.
Andra stölden hade skett i februari 2013. Han gjorde likadant då, sorterade in det han tagit i sin egen samling. Plus att han handlade frimärken för cirka 40 000 kronor.
Han sa vidare i förhöret att han inte någon gång planerat sina stölder eller tänkt tanken att han ska stjäla innan sina besök på Philea. Han beskrev det istället som ”en ren impulsgrej”.”
Han kunde inte förklara sitt handlande och sa att han aldrig tidigare i livet agerat på sådant sätt eller haft denna drift. Varje gång hade han mått dåligt efteråt och haft dåligt samvete.
Två veckor senare kallades han till ett kompletterande förhör. Inte heller då tyckte han sig behöva en advokat.
Han berättade att han går till en psykoterapeut för att ta reda på varför han stjäl. Han vill ha hjälp med att komma fram till vad som gick fel. ”varför jag har fått hjärnsläpp”. Han berättade att han även besökt en psykolog.
Han fick åter frågan om det stämde att stölderna börjat för ett år sedan, eller om det startat tidigare. Det svarade han nej på.
– Jag sätter det i samband med att jag slutade vara chef, berättade han. Jag blev väldigt deprimerad och fick även andra problem.
Han uttryckte det som att ”han blev lite dum i huvudet”.
– Samtidigt är detta inte något försvar, möjligen en förklaring, sade han.

Åklagaren bedömde att stölderna juridiskt sett var av normalgraden. De skulle ge böter. Och eftersom den misstänkte erkände kunde det hela avhandlas genom ett strafföreläggande, ett inbetalningskort från åklagaren.
Det blev 50 dagsböter som kostade sammanlagt 9 500 kronor.

Christer Svensson på Philea tror på museimannens förklaring om kleptomani, en sjuklig drift att stjäla när tillfälle ges.
– Ja, han har nog gjort det här för kickens skull. Värdet på det han stulit är ju struntsummor för hans del, han skulle utan problem kunnat köpa de här frimärkena. Han har sedan behållit dem i sin egen samling – han har inte stulit för att sälja vidare.
Museimannen var sedan behjälplig med att leta fram alla frimärken för att de skulle kunna återbördas.
Christer Svensson berättar att de räknat ihop allt de förlorat på grund av stölder och att de därpå skickade en faktura till mannen på beloppet – 100 000 kronor.
– Och han betalade i stort sett med vändande post, utan knot, säger Christer Svensson.
Han lade till att museimannen inte var välkommen tillbaka som kund.
– Nej, ingen som stulit här är välkommen tillbaka.

Stölden var kanske inte så särskilt uppseendeväckande hos en bredare i allmänhet.
Men i de kretsar där museimannen var verksam – och mycket aktad – slog nyheten ner som en bomb.
Christer Svensson gjorde liknelsen med att en partiledare skulle åkt fast.
Och han var inte ensam att då tänka tanken: Vad har hänt på mannens tidigare arbetsplats? På Kungliga myntkabinettet.

Det är ett statligt museum beläget i Stockholm och väl värt ett besök för alla som är intresserade av Sveriges och världens ekonomiska historia.
Här finns bland annat enorma samlingar av mynt och sedlar. Samtligt gods i valven är värderat till 25 miljarder kronor.
Det finns omkring 630 000 föremål insamlade sedan 1572, då Johan III:s kanslist Rasmus Ludvigson fick i uppdrag av kungen att samla in svenska mynt. Detta som ett led i tvisten med Danmark om rätten att ha tre kronor i riksvapnet.
Här hade museimannen en framträdande roll. Han gjorde mycket betydelsefulla insatser för att göra ämnet, vetenskapen om mynt, det som med ett finare ord kallas numismatik, mera populärt.
Bland annat skrev han artiklar i Svensk numismatisk tidskrift, som han även var ansvarig utgivare för en tid.
När museimannen fyllde 50 år gjordes en festskrift för att hylla honom. 24 numismatiker och en mynthandlare, Ulf Nordlind, skrev varsin artikel.
– Det var en klassisk festskrift till en akademiker, säger Ulf Nordlind, som driver mynthandel i Stockholm sedan drygt 40 år och även varit kassör i Myntkabinettets vänner i 25 år.
– Normalt sett brukar en sådan skrift göras till en person som fyller 60 eller 65, som en sorts tillbakablick på en fin karriär, men nu fick han den redan vid 50. Det säger kanske en del om hans anseende.
I skriften fanns en förteckning över de artiklar han då skrivit. Räknade man med hans 58 recensioner och bokanmälningar var antalet uppe i över 700.
Spännvidden på innehållet var också enorm. Där fanns titlar som exempelvis ”Dukater för en kunglig tand”, ”Stölden på Skokloster 1883” och ”Maharajans vikt i guld”.

När han nu 2013 åkt fast på bar gärning började hans gamla kollegor på myntkabinettet göra en inventering.
Saknades också något här?
Svaret kom ganska snart. Mynt förvaras i brickor med 28 fack i varje. Och här och där gapade fack tomma.
Christina Paldin är utredare vid polisens nationella operativa avdelning, i den särskilda grupp som handlägger kulturarvsbrott.
Hon berättar att polisen samtidigt, med hjälp av godsspanare, började kontrollera om något stulet kunde spåras.

Alla som bedriver handel med begagnade varor, till exempel pantbanker, antikhandlare och antikvariat, har skyldighet att skicka in kvitton till polismyndigheten. På så sätt går det att kolla var ett specifikt föremål har sålts.
– Och då såg vi att flera mynt var sålda på en mynthandel, det var så det hela kunde börja rullas upp, säger Christina Paldin.
Den aktuella mynthandlaren, som vi kan kalla Bergsten, var också ansedd och hade funnits med sin butik i Stockholm sedan decennier.
Det var han som, antagligen, drog efter andan när han fick se vad museimannen kom in och lade upp på butiksdisken en dag några år tidigare, måndagen den 30 mars 2009.
Men när polisen kom och förhörde Bergsten första gången, i mars 2014, var hans minne inte helt klart.
När han tillfrågades om de transaktioner som ägt rum mellan honom och museimannen under åren 2009 och 2011 sa han att det måste röra sig om enskilda banksedlar.

Men när han fick se summorna, att det rörde sig om 100 000-tals kronor, ändrade han sig och sa att det nog också måste röra sig om dukater av guld. Och möjligen kunde han ha några av dessa kvar i sin egen samling, en samling han skaffat sig genom att köpa objekt av sitt eget företag.
Poliserna kom tillbaka till Bergstens butik dagen efter och då hade han fått fram kvittona från de försäljningar som museimannen gjort. Allt var inte exakt beskrivet men Bergsten var ändå klar över vad det handlade om.
Och just det här tillfället, den 30 mars 2009, kom han ihåg mycket väl, skulle det visa sig.
– Han kom in med ett väldigt ovanligt mynt, en 16 marks dukat från 1615.
Ett liknande mynt hade sålts på någon auktion för närmare 200 000, mindes Bergsten. Det var ett begärligt mynt. Dessutom hade museimannen med sig ytterligare två dukater kallade Erfürt från 1632 respektive 1634.

Normalt sett kanske han borde ha blivit misstänksam.
Det var som sagt inte vilka mynt som helst och han som ville sälja dem var inte heller direkt vem som helst.
Poliserna undrade hur den kunnige Bergsten reagerat. Om han inte anat oråd.
– Jo, jag frågade och då sa han något om att de kom från hans fars samling.
Bergsten kontrollerade myntet noga och vägde det för att se om det verkligen kunde vara äkta.
– Du behöver inte, pappa hade inga förfalskningar, hade museimannen sagt då.
Bergsten visste självklart mycket väl vem museimannen var och berättade för poliserna att han faktiskt frågat vid något tillfälle:
– De kommer väl inte från Myntkabinettet?
Men en sådan fråga fick man inte ställa, förklarade Bergsten, för museimannen hade då gett honom en konstig blick och svarat:
– Vad menar du?
Bergsten framhöll att museimannen var en sådan person som man inte skulle kunna misstänka för något brottsligt.
Just vid det här tillfället tänkte Bergsten mer på hur ovanlig 16-marksdukaten var. Han var därför mån om att snabbt göra affär med museimannen – så att han inte skulle gå till någon annan mynthandlare.
– Jag minns att vi inte hade så mycket kontanter i butiken att det räckte. Därför skrev vi ut en check på 95 000 kronor och resterande betalades ut kontant upp till 150 000. Det var köpeskillingen för de tre mynten.

Detta var den första affär som polisen kunnat belägga att Bergsten gjort med museimannen.
Allt eftersom växte listan. Och allteftersom inventeringen fortskred gjorde myntkabinettet nya anmälningar om värdefulla mynt som saknades.
Samtidigt vidgades undersökningen till att omfatta även ett annat ställe där museimannen varit verksam – Göteborgs stadsmuseum. Där hade han bland annat hjälpt till att välja ut fina föremål till en utställning.
Där hade museimannen varit vid flera tillfällen under 2008-2011. Tidvis hade han arbetat ensam i valven och fått tillgång till både mynt och medaljer.
Men han hade långt tidigare blivit imponerad av listan över vad som fanns i samlingarna, och skrev efter en genomgång ett utlåtande om myntsamlingen, omkring 40 000 föremål, till chefen för Göteborgs stadsmuseum.
”Här kan t ex noteras att samlingen innehåller två (!) exemplar av de mycket sällsynta s. k. Gripenhielmska dukaterna från 1695. Dessa mynt är de tidigaste bevarade föremålen som säkert tillverkats av svenskt guld.”

Detta skrevs 2001. När muséet gjorde inventering 14 år senare, tre år efter museimannens senaste besök, gjordes en sorglig upptäckt.
Det saknades 354 mynt. Ett av dem var en av de två Gripenhielmsdukaterna. Värde: 200 000 kronor.
Bland de största rariteterna saknades även ett så kallat Ädelforsmynt, en dukat, Adolf Fredrik 1778. Värde: 100 000 kronor.
Och det saknades också en 16 marks gulddukat från 1615, värderat till 250 000.
Men polisens utredare kunde göra en lika glädjande upptäckt.
En del hade sålts vidare men de tre främsta rariteterna fanns kvar hemma hos mynthandlare Bergsten i Stockholm. Han hade sparat dem till sin egen, privata samling. Hans ”pensionsförsäkring”.
De här tre mynten och många fler hade han köpt av museimannen.
Nu tog polisen dem i beslag.

När det här skrivs i juni 2017 är inventeringarna vid myntkabinettet fortfarande inte klara. Men det som saknas så här långt värderas till 25 miljoner kronor. Det rör sig om över tusen guldmynt. Varav cirka 150 är svenska.
Men det är bara en mindre del som polisen anser kan knytas till museimannen och som han kan åtalas för ha stulit.
Christina Paldin uppger att det rör sig om sammanlagt 28 mynt och sedlar till ett värde av sammanlagt 1,2 miljoner kronor. Ungefär halva värdet utgörs av föremål från Göteborg.
Sammanlagt har museimannen fått betalt för 33 guldmynt av mynthandlaren.
Polisen har sökt men inte funnit att han sålt till någon annan.
Museimannen åtalades nu i maj för stöld och häleri. Och mynthandlare Bergsten åtalades för häleri.
Åklagaren Jens Nilsson anser att brotten bör bedömas som grova eftersom ”gärningarna gällde föremål med ett betydande ekonomiskt och kulturhistoriskt värde och gärningarna innebar en synnerligen kännbar skada”. Det ska också vägas in, anser åklagaren, att museimannen utnyttjat det förtroende han åtnjöt som chef inom Kungliga myntkabinettet, för att få tillgång till de utrymmen där föremålen förvarades.
Jens Nilsson säger till Aftonbladet att han ännu inte funderat på vilken påföljd som kan bli aktuell om talet skulle bifallas.

Jan-Åke Törnhage, en av utredarna i ärendet och som sett mycket i karriären, menar att stölderna saknar motstycke.
– Under mina 35 år som polis har jag inte varit med om något större kulturarvsbrott , det kan jag säga. Det slår KB-mannen!
På vilket sätt?
– Mängden, värdet, hur lång tid det har pågått och hur det har pågått, säger Jan-Åke Törnhage. Och här är det två gärningsmän.
KB-mannen var en avdelningschef vid Kungliga biblioteket. Han stal värdefulla böcker från bibliotekets samlingar. Också där rörde det sig om miljonbelopp.
Han beskrevs som charmerande, elegant, kunnig och respekterad. Även där finns det likheter med museimannen.
Vad gick fel på vägen?
– Jag vet inte, jag känner ju inte honom personligen, jag har ingen aning, säger Christina Paldin. Men det är klart att man har tänkt. För jag har ju inte alls den bilden av honom som person, alltså när jag träffat honom i förhörssammanhang. Då har han varit väldigt ödmjuk och varm skulle jag säga.

Både åklagaren och poliserna anser ändå att pengar varit drivkraften. Mynthandlare Bergsten säger också att museimannen ständigt tycktes vara i behov av pengar.
– Ja, det är fler som säger det i utredningen, att han alltid hade pengar också, gärna i en rulle i fickan, säger Christina Paldin.
Mynthandlare Ulf Nordlind har hjälpt polisen med värderingen av mynten och är även kallad att vittna. Han är därför noga med att att nu inte uttala sig om saker som gäller den juridiska processen.
Men i förhör säger han att om en museimannen kommit in med de mynt som nu är aktuella till honom ”hade alla larmklockor ringt”.
Han menar att stölderna är en stor sorg.
– Det är bekymmersamt, säger Ulf Nordlind. Det är ju 10,2 miljoner målsägare, hela Sveriges befolkning är ju målsägare. Folk tänker kanske inte så men vi har ju faktiskt blivit bestulna.

Delar av polisens bevismaterial mot mannen

Det sorgliga med stölderna, tycker Ulf Nordlind bland annat är att kulturföremålen inte blir tillgängliga för allmänheten som de varit.
– Jag försöker undvika ordet unika. För unika föremål finns bara i ett exemplar. Men mynt har man ju myntat i stora upplagor till att börja med. Även om de är sällsynta så finns de ju kvar, det finns exemplar att få tag i.
– Utan det är väl mera upprördheten över att, om man får så här fina och trevliga tjänster som att vårda vårt kulturarv, då blir det ju väldigt sorgligt om saker försvinner.

Flera av museimannens kollegor har förhörts och en av dem som fick honom som mentor, berättar hur han var med och inventerade vid Tumba värdepappersbruk i början av 2000-talet. Riksbanken skulle då sälja bruket till privata aktörer.
Allt som var värdefullt tas om hand och föras till Myntkabinettet och bruksföremålen skulle vara kvar. Museimannen var den som bestämde vad som skulle vara kvar.
Kollegan beskriver museimannen som ”köpbesatt”.
– Det gick inte en vecka utan att han gjorde en shoppingrunda. Han gillade att handla.
Inför invigningen av bruksmuseet tyckte han att kollegan skulle ekiperas, något kollegan tyckte var onödigt men motvilligt gick med på.
– Det slutade med att han köpte kläder och skor till mig för över 20 000 kronor, berättar kollegan i förhör. Vi var på Ströms, Hugo Boss och NK.
– Jag tyckte det var konstigt, nästan lite obehagligt, men jag vågade inte riktigt säga emot, jag var ung och hade inte något intresse av kläder.
Kollegan berättar att han vissa gånger inte fick följa med till Tumba, trots att det var hans jobb. Museimannen ville åka dit själv. Och nu i efterhand har han satt det i samband med den dyra klädgåvan.
– Jag förstår att det nog var en lojalitetsinvestering han gjorde och inget annat. Han pratade också ofta om att det var viktigt med säkerheten.
Kollegan berättade också om en märklig händelse hösten 2013, när de skulle göra en snabbinventering av Riksbankens samling.
– I samband med det, när jag kom ner till de sista 10-15 lådorna var det utländska mynt. Då upptäcker jag att det var otroligt mycket urplockat. En del brickor var soprena. Speciellt USA-mynten.
Kollegan berättade hur han tog upp saken med några av cheferna.
Museimannen var en av dem, och han hade då varit ”extremt defensiv”, sagt att två andra på museet jobbat med USA-mynten och sedan avslutades samtalet.

Hustrun tycks ha varit helt ovetande. När hon i förhör fick frågan om hon visste att maken sålt gulddukater för cirka en miljon kronor svarade hon nej.
– Nej, det känner jag inte till alls!
Förhörsledaren noterade i protokollet:
”N blir yr, illamående och tappar färgen i ansiktet. Förhöret avbryts kl 10.25 då N måste uppsöka toalett för att samla sig.”
Åtta minuter senare återupptogs förhöret.
”N är fortfarande chockad när hon återvänder. Hon berättade att O (makens namn) lider av köpberoende men att han inte fattar det själv. Han har hållit på så under alla de 36 år de varit gifta. Han köper böcker, skor, kläder och pryttlar.”
Hon tror inte så mycket på några ”kleptomanitendenser” som han hänvisade till vid frimärksstölden 2013.
– Det enda skälet jag kan se är hans köpberoende, att han behövt pengar till det.
Hösten 2016 gjorde hon ett tillägg till sitt förhör och skrev i ett sms till polisen.
”Hej, kanske vill tillägga att det som ni fått fram kring O är för mig så fullständigt okaraktäristiskt för honom. Han har alltid framstått som synnerligen ärlig och med stort rättspatos. Jag tror inte att han till fullo förstår sina egna handlingar. Något står inte rätt till i hans medvetande. Han mår dåligt och har drabbats av dåligt minne och desorientering. Vänligen N”.
Poliserna som gjorde husrannsakan kunde konstatera att det hustrun berättade om köpberoende mycket väl kunde stämma.
I ena garderoben i hallen låg åtminstone 120 skjortor, många nya och oanvända i sina förpackningar. I en annan garderob fanns det ungefär lika många.
Utredaren Jan-Åke Törnhage berättar också att där fanns mängder av engelska, finare skor.
– Och böcker, oerhört mycket böcker, det var ju från golv till tak.
Museimannen nekade i de första förhören. Senare erkände han att han stulit de mynt polisen kan bevisa kommer från myntkabinettet.

– Jag anser att jag inte har någon anledning att neka till det, det vore nästan löjligt, sade han.
Han berättade att han sålde dem inom en vecka.
När det gällde det som försvunnit från Göteborg ville han däremot inte erkänna.
Och mot slutet av sista förhöret ändrade han sig igen och sa att hans erkännande kan ha kommit lite för snabbt då han känt sig pressad.

Till Aftonbladet säger museimannen att han är djupt ångerfull. Och skamsen. För att ha stulit. Vi pratar inte om exakt vad eftersom det är något som är upp till domstolen att avgöra.
På frågan varför han stulit har han inte något bra svar. Han har svårt att förstå det själv. Men han vet att han hela tiden köpt upp pengarna han fått.
– Det är väl helt klart att jag har varit en shopaholic. Det säger min familj också. Det har nog varat i ganska många år. Jag har ju avfärdat det hela i min egen tankegång men nu efteråt ser jag att det stämmer.
Bland annat stämmer det att han handlat för köpandets skulle. Mycket av det han köpt har han inte behövt, eller ens använt.
Hemma hos dig hittade polisen 120 skjortor i en garderob och lika många i en annan. Och många var oanvända och låg i sina förpackningar.
– Ja, så var det. Jag har inte behövt så mycket skjortor och jag har inte behövt så där många skor. Verkligen inte. Jag kan ha haft 60-70 par.
Hur dyra skor brukade du köpa?
– Jag gick väl inte efter priset direkt, jag gick väl efter utseendet.
Museimannen säger att nu har blivit botad.
– All oro kring de här stölderna…alltså, jag känner att jag kommer aldrig mer, aldrig någonsin mer, att göra något sådant här.
Aldrig mer ta någonting?
– Aldrig mer ta någonting överhuvudtaget. Det känner jag ju starkt.
– Sedan är jag oerhört ledsen för den skada jag gjort för olika människor. Mina gamla kollegor till exempel, som har tvingats utreda min framfart.
Vad skulle du vilja säga till dem idag?
– Jag ber om ursäkt, en stor ursäkt. Även om jag förstår om de inte kan ge mig den, så ber jag ändå om ursäkt.
Hur är det i övrigt med familj och vänner?
– Allting har ju kraschat. Min fru har gått ifrån mig. Men hon är fortfarande snäll mot mig. Och på mina döttrar ser jag ju på att de är besvärade när de träffar mig. Det är ingen som förstår att det är kunde hända. Jag vill be min familj om ursäkt, de har ju skadats av det här.

Museimannen säger att hans köpande kanske pågått i 30-40 år men eskalerat på senare tid.
Det måste ju ha varit ganska pirrigt, första gången man gör en sådan här sak?
– Ja, oh, ja. Jag var nog väldigt nervös första tiden. Men nu känner jag egentligen bara att det är skönt att jag är påkommen. Jag behöver inte gå omkring och vara orolig för polisen till exempel, de vet ju allting.
Anade du någon gång att det här skulle avslöjas?
– Ja, hela tiden.
Ändå så fortsatte det?
– Ja… det var så lätt.
Hur tänker du om rättegången?
– Jag är ganska rädd för den. Jag har aldrig varit med om en sådan sak förut. Det är när jag tänker på den som jag tänker på att jag kanske trots allt ska ta livet av mig först. Skulle jag bli erbjuden en laddad revolver skulle jag skjuta mig direkt.
Det låter ju oerhört hemskt, och även om jag inte vill förringa dina känslor på något sätt, vad är den främsta känslan du vill komma bort ifrån?
– Det är skammen! Jag skäms oerhört mycket. Jag menar, det är ju skammen som driver mina tankar.
Är det vad du tror andra ska tycka om dig?
– Ja, det också. Det är klart att jag vill ju att dom ska ha en positiv bild av mig. Men som läget är i dag tror jag inte det finns någon som har det.
Vad gör du på dagarna?
– Jag försöker äta en måltid en gång om dagen. Jag tar mig in till stan, så jag gör ju ingenting just nu, det är inget liv jag har.
Vad gör du på stan?
– Går runt och tittar, går in och äter någonstans. Men jag köper ingenting!

På fråga medger museimannen att det gick överstyr, att det som hände var bortom hans kontroll.
– Jag har inte egentligen kunnat hindra mig från att göra de här sakerna.
Är det så att du är beredd att ta ditt ansvar, ditt straff nu?
– Ja, jag måste ju ta mitt straff. Men det låter ju hemskt om jag måste sitta i fängelse. Helst skulle jag vilja göra samhällstjänst. Det skulle jag vilja göra, och betala tillbaka en del av min skuld till samhället.
Rättegången är inplanerad till november.
Men det kanske kommer att hända fler saker i fallet Myntkabinettet före dess.
Det pågår nämligen ytterligare en förundersökning mot en annan person – en tidigare anställd som misstänks för långt fler stölder än de 28 museimannen är åtalad för.
Åtal i den delen kommer eventuellt väckas senare i höst.

Reporter